sitter i skolan och är precis kler med min sv uppgift; att skriva en text som handlar om någons tillbakablickar.

Den e lång så ;) haha<3 men inte den längsta, hade bara 3 lektioner på mig ;)

Minnen!
Jag går för sista gången igenom mitt gamla hus, golvet knackar lite när jag kommer in i mitt ljusa rum. Där inne ser jag ett stort jack i golvet, då började alla minnen bubbla tillbaka.

Det var cirka 3 år sedan och jag var med min underbara ponny, vi galopperade på äng efter äng. Plötsligt tvärnitade Bling och jag flög av rakt ner på min arm och slog huvudet i en liten sten, där låg jag medvetslös.

Min ponny gav mig den skadan och mina föräldrar bestämde att vi skulle sälja henne, hästen var en farlig varelse sa dem.

Jag vart otroligt ledsen och försökte med allt men inget hjälpte, min arm var bruten och mina föräldrar hade bestämt sig.

Den dagen Bling åkte ifrån mig kändes det som hela mitt hjärta slets i tur, jag kommer ihåg att den dagen kändes det som mitt liv var över.

Det ända jag hade kvar var den gråa hästskon som hängde mitt på min stora vägg.

 Mina minnen fortsätter och jag börjar tänka på hur osams jag och min mamma var på den tiden, en gång bråkade vi och jag sprang upp och smällde igen dörren med all min kraft och hästskon som hängde på väggen flög ner i golvet med en dunk och det blev ett stort jack i mitt bruna golv.

Jag minns att jag sa att jag aldrig skulle förlåta mina föräldrar för det dem gjort, dagen då jag fyllde 13år vaknade jag hastigt av en bil som körde sakta in på gårdsplan och tutade högt. Jag tänkte inte mycket mer på det och somnade om igen.

När jag sedan gick ner och skulle äta frukost så sade min mamma att min present lag i stallet, jag sprang med stora steg till stallet och öppnade hastigt den svarta dörren.

Där innanför stod min ponny igen, de sekunderna kändes som det underbaraste i hela mitt liv.

 Jag fortsatte gå igenom huset och stängde vår vita dörr för sista gången, tog steg efter steg på grusgången på väg mot stallet. Jag öppnade dörren till stallet och gick in, när jag såg det stora märket i ena boxen tårfylldes mina ögon började tänka på det sorligaste minnet för cirka ett år sedan.

Min pappa skulle kolla på min ponnys vita hov och Bing vart helt galen och sparkade runt sig och en av hovarna träffade pappas huvud, med en smäll flög han in i väggen och blev liggande där medvetslös

Där stod jag med en mördare, vad skulle jag göra? Ambulansen kom och senare på kvällen fick vi reda på att han hade fått kraftig hjärnblödning och avlidit inne på sjukhuset.

Efter det samtalet så kom tankarna upp, om jag inte hade vart så sur för att de sålde Bing förut, så hade de inte köpt tillbaka henne och då hade inget av detta hänt. Allt var mitt fel och jag bestämde mig för att sälja henne och sluta helt med hästar, de gör ingen nytta alls utan tvärtom.

Ungefär en månad efter det inträffade jag en underbar kille som fick mitt liv att lysa upp igen. Patrik hette han, så fort jag hörde hans namn värmdes hela min kropp och att se hans leende lyser upp varje dag även den i den mörkaste natten.

Jag kommer ihåg alla det underbara somrar vi hade tillsammans och allt vi gjort.

En gång gick vi till vår sura grannes privata badstrand och badade, men när vi va långt ut i det varma vattnet så hörde vi röster och några var på väg hit. Vi skyndade oss tillbaka men han bara till bryggan.

Så under bryggan satt vi, minut efter minut, timme efter timme.

Vi hörde personer gå och prata på bryggan och vi kunde nästan inte hålla oss för skratt och när de äntligen gick sprang vi skrattande därifrån.

Jag gick ut ur stallet och runt på gårdsplan, så kom min mamma med bilen, nu har hon äntligen fått tillbaka körkortet.

Efter incidenten med pappa så föll min mamma ner i djup depression och gjorde henne riktigt skum, det ända hon gjorde hela dagarna var att sitta i sitt rum helt stumt, hon åt inte.

Jag fick göra min egna mat och jag minns att det var riktigt jobbigt att vara hemma på den tiden.

Men för cirka två månader sen så vände något, hon sken upp igen och nu har hon börjat ta tag i saker igen, så nu ska vi flytta. Vår stora röda gård är alldeles för stor för oss två.

Vi har hittat ett fint litet hus i en mysig by, det ska bli skönt att lämna gården för sista gången, för varje gång jag ser märket i stallet tänker jag på pappa…

Nu slipper vi alla tragiska minnen och bilen brummar iväg, men jag glömmer aldrig alla lyckliga minnen tänker jag när huset försvinner bakom skogen i skymningen.

 

 

  

Kim Granath 9A